Ja, då ska vi se om det här med bloggande är nåt för mej.

Ja, som det står i min presentation, så har jag ADHD. Fick min diagnos för ca ett år sedan. När jag först fick diagnosen så var jag glad. Det var så mycket som föll på plats! Så många aha-tankar. Jag såg positivt på framtiden. Det fanns ju hjälp att få om man fått en diagnos. Jag fick höra att man kunde få hjälp med arbetsterapeut, anpassad anställning, jag kunde få medicin för förbättrad fokus. Allt lät sååå himla bra. Det var så skönt! 

Jag kom igång med att träffa arbetsterapeuten, fick en samtalskontakt på vårdcentralen, fick jobb (med anpassad anställning). Livet knallade på ganska okej ett tag. Men det är lätt att hålla sej positiv när man är mitt uppe i allt positivt som alla SÄGER. Sen kom verkligheten, som en jävla bitchslap! Jobbet klarade jag inte av, det var för stora krav, JAG ställde för stora krav på mej själv! Jag gick in i väggen. Jag blev sjukskriven. Livet kom ikapp.

Jag har en väldigt strulig bakgrund, som jag ju idag förstår, beror mycket på just min ADHD. Den där jobbiga impulsiviteten, humöret, viljan att duga till, behovet av att "vara som alla andra", behovet att jaga beröm och allt det där som oftast hör till. Jakten på glädjeämnen i livet för att slippa tänka så mycket på allt jobbigt. Vilket ledde till fylla, sexmissbruk och ett fasligt testande av diverse droger. Allt för att slippa vardagen, kanske var just kvällens kille MANNEN i mitt liv, kanske, kanske, kanske. Men givetvis blev inget bättre! Hur mycket jag än drack, hur många killar jag än hade, hur många olika droger jag än testade. Jag började leta kickar/uppmärksamhet på annat sätt, jag började snatta, jag började vandalisera, jag började slåss, med både killar och tjejer, backade aldrig för ett slagsmål. Lärde mej ganska snabbt att när man kom till skolan på måndagen med blåmärken överallt fick man uppmärksamhet! Oj, någon bryr sej om mej! (Missförstå mej rätt, har alltid haft folk i min närhet som brytt sej om mej, som älskat mej, men ändå har min strävan alltid, och är fortfarande till viss del, varit uppmärksamhet.) Vilket ju givetvis triggade mej till fler slagsmål. Min längtan efter uppmärksamhet har gjort att jag hamnat i och råkat ut för saker jag inte önskar någon annan. Min impulsivitet har styrt mitt liv. Någon kommer med en idé, JA, jag är på... Efter en stund börjar jag fundera, VAR det här verkligen en bra idé? Men, nu vågar jag inte backa, vad ska dom andra tycka om mej. Jag kan ju inte säga nej när jag sagt ja. Nä, jag hänger på. Ja så har tankarna gått om ALLT i mitt liv.

Just nu sitter jag med alldeles för mycket skit igång samtidigt. Och är fortfarande sjukskriven, har kontakt med AMS och FK för att komma igång och börja arbetsträna, hade mitt första möte med dom i början av Oktober. Än så länge har inget hänt. Jag har tydligt talat om för dom att en stor del av mina svårigheter med att skaffa jobb är det att just ta kontakt med ett företag. Att "sälja in" mej själv. Då måste man ju berätta om sej själv, berätta vem man är. Och det är inte det lättaste för någon som alltid anpassat sej till och efter andra. Hur vet jag vem jag är? Hitintills har jag fått ett telefonsamtal från FK, komplettering av information, och två mail av min handläggare på AMS. I båda mailen har han berättat vad han gjort för att jag ska komma igång med arbetsträningen. Och i båda mailen har han förklarat att det inte är lätt att hitta något. Och i båda mailen har han bett mej leta själv åxå. Har han förstått min problematik? Jag blir verkligen tokig av att bara gå hemma. Sjunker ner mer och mer i min depression, som jag för övrigt haft sen jag var ca 13. Och inte får man hjälp när man ber om det. Så antar det här blir lite "terapi" för mej.

Det var nog allt jag hinner/vill/orkar skriva idag...

//Yezzikka